En tvåmålsledning som kunde varit större. En underbar halvlek. Inte ett enda tecken fanns att detta skulle sluta illa. Men som så många gånger förr, som en förbannelse som vilar över Valencias stolthet, hände det som inte kan eller får hända, total förnedring.

Knappt hade man hunnit uppfatta att andra halvlek var igång innan det står 1-2. Jag pratade med farsan som precis kommit hem och sa "de behöver vinna med 3-2 nu för att gå vidare." och kände mig säker att detta skulle gå vägen, så smäller det till. Santi Cazorla har gjort mål. Jag kommer inte ens ihåg hur det såg ut, jag skakar bara bort det och försäkrar till pappa återigen att det är lugnt.
Några minuter senare pekas det på straffpunkten, (det ska sägas att det var en av de billigaste straffarna på länge.) och 2-2 är ett faktum. Mitt lugn och min säkerhet har försvunnit helt, nu kommer 3-2 av bara farten tänkte jag, det är så typiskt Valencia det här. Uppgiven.

3-2 blev även 4-2.

Jag vet inte hur man ska analysera en sån här match, men här finns ett bra sätt att göra det på. Det saknades helt klart tillräcklig vilja att vinna denna match, och Villarreals var mycket större än vår.
Det finns inte mycket positivt i en sån här förnedring mer än att nu slipper vi fokusera på cupen. Men att tappa en sån här säker match är aldrig acceptabelt, speciellt inte mot lillebrorsan.

Det här måste bli ändring på!